I nästan alla byar fanns det förr en bysmedja. Smeden var en viktig person. Han skulle förse invånarna med de redskap av metall som behövdes i det dagliga arbetet. Han sysslade både med nyproduktion och reparationer. Exempel på föremål som tillverkades är hästskor, plogbillar, harvpinnar, skäror och liar. Man använde sig av en metod som kallades varmsmide med ässja, hammare och städ. Man hettar upp järnet i ässjan till lämplig temperatur och sedan bearbetar man järnet med hammare, slägga, dornar och sänken till den form som man vill ha.
För att få tillräckligt höga temperaturer i ässjan behövdes kol. Kolet tillverkades genom att man i en mila sätter gång förkolning av ved. Kolning i liten skala har förekommit litet varstans i vårt land, men i västra Nyland fick den en nästan industriell omfattning med införandet av järnbruken.
Kolframställningen blev en viktig del av bondgårdarnas verksamhet i synnerhet i västra Nyland. Bruken behövde mycket kol för framställningen av järn. Per-Olof Blomqvist skriver i en sammanställning gällande landbondehemmanet Antkärr:
”...(det) var ett relativt stort landsboställe, ¾ mantal, (och) hade säkert att leverera ca 1200 hl kol/år vilket betydde att man skulle bränna tre milor. Kolet skulle också köras till bruket vilket betydde ca 40 resor...”
Idag är det väldigt svårt att få tag i information om denna verksamhet. Kunskapen har försvunnit och få av den äldre generationen kan berätta någonting om de traditioner som fanns kring milandet. I skogarna i västra Nyland finns många rester kvar efter de milor som bränts.
Kolbottnarna vittnar om svunnen tid
En kolbotten är en lämning efter en kolmila. Kolmilan lämnar i allmänhet efter sig ett tydligt spår. Området kan verka sterilt och vara utan växtlighet, eller så kan det ha en abnorm växtlighet av någon sort - granar till exempel, avgränsad till ett litet runt område i skogen. Enklast ser man dock kolbottnen genom att den avgränsas med ett dike. Ibland kan kolbottnen vara högre än den omgivande marken.
I anslutning till kolbottnen kan spåren av en kolarkoja upptäckas i form av förhöjningar i marken. Oftast är det en u-formad "kulle" beroende på att kojan hade haft väggar av jord som rasat ned när kojan inte mera användes. Ibland kan man se ett stenröse i den ena ändan av kojan. Det kan vara rester efter eldstaden.
Kolmilan
Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan sätts förkolningen igång. Den brinner inte med öppen eld, den pyr. I en mila som brinner förbränns veden och aska bildas istället för träkol.
Pyrandet omvandlar omkring 50–60 procent av veden i kolmila till aska och andra restprodukter. Den är dock nödvändig för att åstadkomma den värme som behövs för att driva på pyrolysen i milan. En mila får därför inte vara helt lufttät, för då slocknar den. Syretillförseln reglerades genom små hål i form av draggluggar längs milans kant.
Milningens första dygn är känsligast, innan milan hunnit bygga upp en jämn värme. Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet i ryssar till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor. I modern tid (1900-talet) användes lastbilar för transporterna. Träkolet från milorna användes i första hand av hyttor och järnbruk. Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet på 1940-talet.
Milan tänds 2014
Kita Österlund berättar om hur intresset för kolhanteringen växte fram i och med att de år 2008 köpte de ett område intill deras tomt i Snappertuna. De hade inga definitiva planer för området.
”Vi lekte med olika tankar och idéer men ingenting blev bestämt. Tiden gick och några idéer hade börjat gro och så kom sommaren år 2010 då vi besökte utställningen ”Kol - skogens svarta guld” i Forngården i Snappertuna. Vi hade hittat en massa gropar på vår nyanskaffade tomt och fick nu svar på vad de var. Groparna är kolargropar och tillhör tre kolbottnar.”
De bestämde sig för att försöka ta tillvara det kulturhistoriska arvet inom koltillverkningen och föra det vidare i vårt land. För att lära sig mer har de knutit kontakter i Sverige och fått utbildning inom koltillverkning bl.a. i Skinnskatteberg av ett kolargäng.
De har genomfört en milbränning varje år sedan år 2012 och byggt upp en liten ”kolarby” på området där intresserade kan övernatta och delta i de olika arbetsskedena och lära sig om koltillverkning och på så sätt föra det kulturhistoriska arvet vidare. Milorna har fått namn: Sophia, Christina, Emelie (Ulla, barnmila), Greta, Birgit och Anna. I huvudsak har det varit fråga om s.k. resmilor, men under år 2017 prövade de på att göra en liggmila.
Kolningsveden radas in vågrätt i en liggmila i motsats till lodrätt i en resmila. Resmilans kolbotten är rund, medan liggmilan har en rektangulär botten med stybbgropar runt sig. Kolningsprocessen i en liggmila är något långsammare och ger också ett mindre resultat. Internet: http://www.malmbacka.fi.
Liggmilan
Anna 2017
Milan
Greta 2015